Det är skönt att jag har eget företag och att måndagarna oftast är lugna, för annars hade min kropp inte fixat våra hektiska helger. Det gäller att alltid veta vad jag ska göra de närmaste dagarna efter att jag ”gått över gränsen” för vad min kropp tål. Allt det där har jag lärt mig efter att ha varit whiplashskadad i nio år, men ni där ute som läser min blogg undrar kanske hur jag kan vara så ”rörlig” när jag är så pass skadad som jag faktiskt är. Det gäller att planera även när det gäller min kropp alltså !
De är så goa både Diva och Gwen när vi är i stallet och Madde ”tar” hand om Lassito. De båda sitter eller ligger en bit ifrån där Madde står och fixar med sjuklingen. Innan vi kommer in i stallet så har vi varit ute på en 20 minuter lång promenad med Lassito där både Gwen och Diva fått springa lösa och rastat sig själva. De har verkligen anpassat sig till att vara lösa ”med häst”. Snart dröjer det inte förrän Madde kan ta med sig Diva när hon rider. Gwen drar dessvärre på vilt, så hon är lite knepigare att ha med sig, även fast hon bara drar iväg för att ”checka” läget, och kommer tillbaka direkt hon haft ”kontakt” med djuren hon jagat, så är det ändå lite vanskligt att ha henne med när du sitter på hästryggen.
Gwen har "koll" på Lassito
Diva sitter mest och väntar på att vi ska bli färdiga
Diva är alltid så tyst och snäll i stallet... Gwen vallar Lassito
Det är så mycket som händer i vårt liv just nu att jag inte hinner uppdatera den här bloggen, så ofta som jag skulle vilja. Den blogg som jag uppdaterar varje dag med diverse produktinformation, men också med en hel del privata saker är blancksbloggen. Skrivs det inget här, så skrivs det alltid där alltså!
Ni kan i den här bloggen se när blancksbloggen är uppdaterd i spalten nere till höger vid den orangefärgade fyrkanten.
Diva min älskade "råtta"
I helgen som var har jag tränat lydnad och skydd på Åkersklubben både lördag och söndag. Madde och jag har varit ute hos Excellent båda dagarna, och en liten promenad har det blivit både lördag och söndag. Hanteringsträningen som består av NH går riktigt bra. Madde tränade en hel del på söndagen i det soliga och vackra vädret. När det gäller Lassito så fortsätter Madde med träningsprogrammet som hon fick när vi var på Sundbyholm, och mer om det står att läsa i inlägget jag skrev i blancksbloggen den 24 februari. Träningen går bra och flyter på, men det märks tydligt på de låga böjningarna hur ont Lassito har i sina framben.
Enar är så fina
Jag har funderat en del på hur fullproppade våra helger ser ut men hur vi ändå lyckas planera in allt så bra, men det är när vi själva får bestämma ordningen. Hur menar jag nu? Jo, när det gäller våra djur med träning och ”ompyssling” så tar vi hästarna före eller efter jag tränat på Åkersklubben som är en ”fast tid” vi måste rätta oss efter. Behovet av bil till och från stallen, våra hästar står i två olika stall nämligen med några kilometer emellan, gör att Madde måste anpassa sig efter mig och min träning. När det gäller Marcus och hans fotbollsträning så har han hela tiden haft gång- eller cyklingsavstånd till sina träningar, vilket har varit mer än tur för oss andra i familjen. När fotbollssäsongen startar på riktigt med matcher, så blir det ytterligeare en sak som ska in i den redan fullproppade planeringen, men den måste givetvis också tas i beaktning. Den och Maddes tävlingssäsong som också dragit igång vid den här tidpunkten av året. När då fotbollssäsong och dressyrsäsong startat, så har jag utökat min egen träning till att även gälla vardagskvällar. Det som däremot skapar kaos i familjeplaneringen är när någonting ändras som vi inte kan styra över, som nu när Marcus fotbollslag börjat träna i Strängnäs, som ligger ca 2 mil från Stallarholmen, på söndagarna mellan 16.00 – 17.30 med samling 15.20. Vi kan, med tanke på min hundträning inte skjutsa honom dit, för då tränar jag för fullt på Åkersklubben, men däremot kan vi hämta. Se där, då var vår dag fullproppad och går i ett… från morgon till kväll .
I all den här planeringen ska vi också på helgerna få in företaget och företagssälj på diverse evenemang, kurser, tävlingar och så säljer vi vid varje träningstillfälle på Åkersklubben när vi ändå är där och tränar.
Gwen
Jag brukar inte skriva om barnens pappa men om det är någon som undrar så vill jag ändå göra det här tillägget. Deras pappa hjälper inte till att skjutsa barnen någonstans förutom den veckan som Marcus är hos honom. Marcus bor en vecka hos honom och två veckor hos oss. Deras pappa skulle aldrig få för sig att ställa upp om Marcus behövde skjuts när han är hos mig, vilket är både ledsamt och synd. När det gäller Madde så är inte pappa ”med på” eller ”delaktig i”, i någonting som rör hennnes liv, tyvärr. Nu har jag kanske stillat någons tankar om varför jag aldrig skriver någonting om ”pappan” i deras liv. Nog om det, som givetvis är mest sorgligt för barnen!
Kan ni som läser vår blogg skriva om hur era helger ser ut? Ser de ut som våra eller är vi en extremt upp- och fullbokad familj?
En solig och underbar dag
Vet inte hur mycket jag ska skriva om Rickard och hans huvudvärk. Han har haft en väldigt jobbig huvudvärk en tid och har varit på diverse undersökningar där en var röntgen av huvudet för att utesluta tumör. Igår åkte han in till akuten för att sjukrådgivningen misstänkte att det kunde vara synnervsinflammation. Han fick sitta och vänta i över sex timmar på att en läkare skulle titta på honom. Under tiden han väntade så togs det prover och mättes puls samt blodtryck. Vid hemgång i går så sa läkaren att han skulle bli kallad under veckan för vidare utredning av neurolog och medicinläkare. Idag på morgonen när han precis kommit fram till kontoret i Stockholm, så ringer de och säger att han har en läkartid i Eskilstuna klockan 11.20. Det var bara för honom att plocka ihop och ge sig iväg…
Gwen mitt "hjärta"
Rickard är hemma igen… och efter ögonundersökningen där han fick droppar i ögonen, så han ser ut som han knarkat, så visade det ingenting. Där gjordes också en synundersökning som visade på att det brytningsfel han redan har hade försämrats. Efter att han varit hos ögonläkaren så var det dags för neurologen, som satte diagnosen ”huvudvärk och ögoninflammation” efter några stick i ansiktet. Rickard gick inte ens därifrån med ett recept i handen utan bara med orden från neurologen ringandes öronen ”återkom om det inte försvinner eller om det blir värre”. Ja, vad säger ”man” om de orden… *suck*.
Hundträningen går vidare med Diva och jag tränar på precis ALLT och överallt, och då menar jag givetvis vardagslydnaden. Jag har gått tillbaka till min gamla träning, den träningsmetod som jag egentligen tror mest på. Att ignorera felbeteenden och uppmuntra, och belöna det som är rätt!
Det här med pipskriket har varit frustrerande och är väl det fortfarande, men nu bryr jag mig inte lika mycket att hon håller på och låter. Pipskriker Diva så ignorar jag henne och är hon tyst får hon belöning i form av beröm. Det blir mest bara ”bra” och ”duktig” vilket är en jätte stor belöning för Diva. Att belöna med en leksak eller klapp eller något annat för ”roligt” skulle bara höja henne och framkalla ännu mer pipskrik. Det blir precis samma resultat när jag säger ”tyst”, ryter, gormar eller går på mer fysiskt på henne. Det höjer henne över trädtopparna och jag får en superfrustrerad Diva som det sedan tar ett bra tag att för mig att ”plocka ner” och ”packa ihop” igen.
På lydnadsplan är det däremot bendebollen som gäller, som belöning. I början av träningen går det ut på att jag vill höja henne så mycket jag kan, och genom det få ur henne så mycket stress som bara är möjligt. Där står jag och slänger bendebollen, Diva kommer tillbaka med den till mig, jag slänger iväg bendebollen och hon kommer tillbaka … och sådär håller vi på. Ingen kamp för det skapar bara att Diva kommer i fel ”fack”. För samtidigt som jag vill få ur henne en massa ”fel” energi eller lägga om energin på rätt ställe, så vill jag också få till samarbetet oss emellan. Då är komma till mig och ge mig bollen mer rätt då det får oss att arbeta ”tillsammans”, och inte var och en för sig där vi båda kampar om rätten till bollen. Jag hoppas ni förstår vad jag menar för det är inte helt enkelt att förklara det jag känner kroppen och få de tankar jag har i huvudet till att bli ord !
Efter jag har gjort så här ett tag så börjar jag träna fritt följ. Då har jag en superfokuserad Diva som följer mig perfekt vid min vänstra sida. När hon gör ”rätt”, så belönas hon med Bendebollen. Gör hon ”fel” fortsätter jag bara min träning tills det blir ”rätt” utan pip, och då belöning. All min träning går ut på att belöna det som jag vill ha. Däremot inte skrivet att jag aldrig säger NEJ, för det har ingenting med att nolla felbeteenden i moment i min träning eller pip i vardagen/träning att göra. Ett NEJ är alltid ett NEJ och jag älskar det ordet likaså mina hundar, som vet genom att de ibland får ett NEJ, vilka ramar det har att hålla sig inom.
Att belöna det som är rätt och nolla det som är fel
Nu var det ett bra tag sedan som jag skrev här. Det har varit så mycket och tiden har inte riktigt räckt till. Den blogg som är prio ett är blancksbloggen av förklarliga skäl.
Idag har jag och odjuren haft en underbart härlig långpromenad på en timme i solen. Vi gick den ute vid Egalla där Excellent står med sin mamma. Vi utgår alltid från stallet och går en längre runda eller en lite kortare, och idag tog vi då den längre, och så avslutar vi den hos Excellent igen. När vi idag återigen var hos Excellent så hade det hunnit bli lunchtid, så strax efter oss kom ”snoriga” Rickard dit med kaffe, smörgås och kaka. Där satt vi sedan och mumsade fika tillsammans i solen alla fyra. Mittemot på andra sidan staketet stod vår ”bäbis” kille och tittade på med sina hästkompisar.
Gwen hade fullt upp med att valla Excellent och Invicta där dem stod och tittade på oss.
Diva satt i solen vid oss och småslumrade i solen. Hon riktigt njöt där hon satt i värmen och tittade på ”tokan” Gwen som vallade omkring framför henne. Inte en min och inte ett ljud från Diva, utan hon bara satt där och mådde bra .
Diva myser i solen... och hon är INTE på smällen utan hon löper... och kanske behöver damen få liiite mindre att äta framöver
Tog en långpromenad idag på över en timme. Det var underbart och jag njöt av varje sekund. Kunde inte låta bli att träna fritt följ med Diva lite här och där medan Gwen var upptagen med att ”läsa” världsnyheterna. Gwen håller sig nämligen inte i närheten av mig utan hon gör stora lovar en bra bit ifrån mig och Diva. Vilket innebär att hon verkligen ”lusläser” hela världens nyheter i alla tidningar hon kan hitta.
Fritt följ utan pipskrik och trängning, men jag hade ingen bendeboll med mig så det fick bli min fårskinnsvante som belöning istället. Alla sätt är bra utom de dåliga, eller hur?
Tränade ligg också på alla omöjliga och möjliga platser. Det ska bli mer spontanträning nu för Divas del, och jag har börjat lite smått när vi är hemma, inne.
Jag har hunnit med att baka matbröd med sesamfrön i och på, idag också. På lördag ska jag bjuda på dem som tilltugg till de fyra olika sorters pajerna, som jag bakar/lagar till samma dag. Vi får väl se om receptet till matrödet eventuellt kan dyka upp i blancksbloggen, www.blancksbloggen.se någon dag… .
Den här helgen har varit fullspäckad med superroliga saker och en är att jag tränat IPO både lördagen och söndagen. Vi har också sett bra träning. En annan är att jag och Rickard spelat guitarhero måååånga och långa timmar under lördagskvällen… och vi hann till och med, med en dart innan vi la igen våra blå och pissgula. En mycket lyckad och dundertrevlig helg alltså!!!
Lydnaden på lördagen med Diva gick som på räls och det kändes verkligen så bra. Däremot gick apporteringen sisådär och jag kände en aning frustration. Skyddet hoppade vi över då det var väldigt halt och jag ville inte riskera att Diva som är en hopp och studsjärka skulle sträcka sig.
Söndagen gick lydnaden lite sämre och jag var mycket mer ofokuserad och lättretlig. Det smittade givetvis av sig på Diva, men i det stora hela gick det bra. Apporteringen gick däremot dunderbra och vi tog ett stort kliv framåt. Jag kom också på hur jag ska gå vidare, vilket i sig är stort för mig. Nu har jag lite ”koll” så att säga, och jag har lagt upp en egen strategi på hur jag vill att det ska se ut när vi är färdiga och vägen dit är rätt så kristallklar.
Vi hade en väldigt trevlig fikastund med det glada Åkerstränargänget och sedan var det dags för skydd. Idag bestämde jag mig för att testa köra Diva i skyddet, då den ”fläck” vi höll till på var islös. Det var pip och skrik och bråk och tjiv innan vi ens hunnit in på plan. När jag och Diva kom fram till platsen där jag skulle sätta ner henne för att invänta vad Figge hade att säga, så var det störtomöjligt att få till någon vettig konversation då Diva sjöng för full hals. Trots den höga tonart som Diva bestämt sig för att ligga på i sin allt utom underbara sång, så förstod jag vad Figge ville. Figge i skul, jag sätter Diva ner, och hon är tyst vilket i sig är en stor bedrift och så underbart, för i just det här momentet av skyddet är hon verkligen tyst, fullt fokuserad på mig och inväntar kommando. Jag ber Figge komma ut ur skul och kommenderar ”pass på”. Sedan det vi tränade på under passet var bytesretning, en början till bevakning och bett efter det. I det stora hela var jag ändå nöjd med Diva. Hon har ett fullgott bett och biter så snyggt. Jag kan alltid komma innanför hennes skal och nå henne. Hon lyssnar alltid på mig när hon sitter vid min sida och har alltid full fokus på mig när vi väl är på plan. Jag kan beordra henne att sitta och vänta när jag lämnar ärm till Figge. Sedan kommer jag tillbaka till henne, ställer mig vid hennes högra sida, andas djupa och lugnande andetag medan Diva är tyst och har blicken hela tiden på mig. Plockar sedan upp mina två koppel, väntar på att Diva ska vara på sin yttersta fokusering, och säger det jag ska till Figge och sedan ”pass på”. Det här att kunna ta den här tiden med att få andas ut är det allra viktigaste momentet för mig själv. Där hittar jag mitt inre lugn och där får jag ordning på mina känslor som sedan gör att jag får ett bra träningspass med min underbara träningskompis, Diva .
När jag kom tillbaka till bilen så gjorde Diva någonting som hon aldrig tidigare gjort. Hon hade kvar ärmen i munnen när jag sa sitt vid bilen. Där satt min lilla råttunge med en stor ärm i hela käften och såg sådär underbart nöjd ut som bara en schäfer kan göra. Där skulle jag sedan givetvis ha stått och väntat ut henne tills hon själv valde att ”spotta ut” ärmen, men det gjorde jag då inte. Utan ovetandes om det korrekta beteendet för en matte i denna situationen så kommenderade jag ”stilla”, och ”plopp” åkte ärmen ut från Divas mun. Jag är i alla fall så nöjd med henne ändå fast det var tusen miljoner känslor i min mage efter det här träningspasset. Figge och Kattis gav mig sååå många och bra tips, som vi ska börja använda oss av nästa träningspass. Ett av dem är att vi ska lära mig och Diva att ”rondera”, och det ska bli superspännande ;0) !
Diva började löpa i söndags, vilket innebär ”nej” till MH den 14:e februari. Väldigt ledsamt, men sådana är reglerna, och jag själv känner att det är helt rätt. Det är visserligen 3 v till MH, men det är ändå i löpet. Vid minsta tveksamma sak hos Diva skulle tankarna ändå dras till att ”det kanske är på grund av löpet”. Psykologiskt bättre att inte ställa upp också även om reglerna nu även säger ”stopp”, så är det ändå ett självklart val av mig med. Jag har gått och väntat på att hon skulle sätta igång med löpet nu i januari, då hon löpte sitt första och senaste löp i mitten av juli. Det är också därför som jag inte beställt någon tid till höftledsröntgen. Nu kan jag beställa tid för röntgen, och för ett nytt MH.
Sen en helt annan sak, men som kan knyta an till mitt inlägg från igår. Ni som läste inlägget igår vet att jag var lite nere, arg och behövde få skriva av mig. vilket kändes skönt att få göra, men jag hade behövt se det här inslaget också, som Rickard skickade till mig idag. Inslaget från YouTube känns ledsamt på samma gång, som den ger utrymme till eftertanke och ger styrka. Vilken livsglädje!
Jag är nog ute på djupt vatten just nu men jag är känner mig verkligen på krigsstigen. Jag fullkomligen hatar när kommunikation på diverse sätt inte fungerar åt båda hållen. När jag inte får respons eller svar på det jag frågar, så jag kan gå vidare och planera min tid istället för att ha saker och ting som hänger i luften. Vår familj måste vara diciplinerade i allt som rör planering från vecka till vecka, då vi är fyra i familjen, en som ”nästan” bor hos oss, och en som kommer några gånger om året. Jag kan inte utan att först ha checkat av med resten av famliljen bara ”boka in” en egen grej, för då rasar hela vårt familjeschema ihop totalt, och det blir kaos. Blir något avbokat eller flyttat på, så måste vi snabbt få in det på en ny plats i schemat. Annars är det risk för att den aktiviteten aldrig blir utförd.
Jag beundrar de som har flera barn än vad vi har, och som får det hela att gå ihop. Jag tycker det är mycket med de 3-5 maskinerna med tvätt, som jag lassar in per dag, vilket tvättberg måste då inte de människorna ha??!! Ibland blir det många vänder med bilen och många liter bensin som går åt då vi ibland kan blir tvungna att åka några vänder till Strängsnäs fram och tillbaka för att hämta någon ungdom vid tåget. För er som inte vet så är det ca 2 mil till Strängnäs, så det kan bli några mil per dag om vi åker ca 4:a vändor. Och snacka om tiden som går åt till att bara sitta i bilen…
Sen har vi stallet och Madde som skjutsas fram och tillbaka… och ibland inte bara till ett stall utan till två eller till och med tre stall.
För att inte tala om den disk som blir med så många människor som vi ibland är här hemma. Jag tror inte jag överdriver när jag säger att vi diskar ca 2 fulla diskmaskiner om dagen, om inte fler. Det blir en helsikes massa disktabletter som går åt vill jag lova. Sen för att inte tala om hur mycket toapapper som går åt… och vatten när alla duschar, och tvättmedel och bröd, och ost, och det som går åt mest med två tonårskillar i huset är nog MJÖLK.
Det är hundpromenader, och träning på två olika planer, och två olika klubbar i två olika grenar med två olika hundar. Jag glömde bilåkande för/till veterinärbesök, hovslagare, fotbollsmatcher, tandläkarbesök och läkarvård.
… och i allt detta ska vi hinna med att arbeta också …
Jag är så glad över de vänner vi har som har tålamod med oss, och som har förståelse för att vi inte är de sällskapligaste, men att vi däremot hörs via mail, telefon eller sms.
Det var skönt att få ur sig allt det här, och få lätta på ”trycket” . Detta inlägg, måste jag tillägga, inte rör någon speciell person, så ta inte åt dig om det nu är någon där ute som gör det. De är bara jag som måste få skriva av mig en smula… då jag är mamma, sambo, ställföreträdande mamma, egen företagare och matte.
Det finns inte så mycket att skriva om på hästfronten mer än att jag åker ut till stallet och mockar som vanligt. I förra inlägget skrev jag om skolan och att pluggandet tar mycket tid, därför tänkte jag nu passa på att ”publicera” min krönika. Jag har skrivit den på textlektionerna i skolan och hopppas nu på bra kritik, men å andra sidan… all kritik är bra!
Glöm svett- och kaviarrälsen – Ta cykeln
Det pratas ständigt om miljön och att människan måste ta sitt ansvar och börja handla miljövänligare, men jag anser dock att den största förändringen måste göras hos de större företagen. För om inte de ändrar sig, kan inte resten göra det.
SJ är ett av de större företagen som har monopol över tågen och det drar de nytta av, för de vet att de ständigt kommer att ha folk i vagnarna oavsett om tåget är försenat eller tåget blir inställt. Det är så arrogant och jag får intrycket av att de inte bryr sig, för problemen återkommer hela tiden med korta mellanrum. Vad jag inte förstår är hur de varje år beter sig som blondiner och aldrig är förberedda på att det kan snöa under vintern. Till och med ett litet barn kan förutspå en sådan enkel sak. Det är som att det varje år kommer som en överraskning, som; ”oj, det snöade visst” och tåget blir då försenat. Ursäkta, men hur dum får man vara?
Sedan blir jag riktigt förbannad på att de efter en försening har mage att gå runt och fråga efter biljetten. Vad tänker de med? Kvinnorna trippar fram i gångarna på sina irriterande klackar och ler brett när de ber om biljetten, men vem tror de att de är? Tror de att de ska kunna ta bort irritationen med ett fejkat brett leende?!
Ilskan bara växer så man riktigt känner hur det bubblar i hela kroppen. Först en försening, sedan är tåget för kort så människor står som packade sillar, likt ett tåg på väg mot Auswitch, och så kommer de och ber om att få se biljetten, hur har de mage att göra något sådant? En sådan resa ska vara gratis, för det är inte särskilt trevligt att stå tätt intill en skäggig, gammal, oduschad gubbe och andas in hans kroppsvätskor. Det riktigt sticker i näsan och man blir alldeles tårögd av stanken och inte nog med det, man ska även behöva känna lukten av kaviar från gubbens mun. Det luktar likt surströmming då han hostar och harklar sig, han riktigt tar i från magen. Jag hatar fisk och allt som har med fisk att göra och det är ännu värre att behöva stå och andas in stanken från en annan person, under en hel tågresa. Det är verkligen inte vad jag betalat för och om så varit fallet hade jag gått till en fiskaffär. SJ kanske borde börja med att hänga gasmasker i taket så att deras passagerare kan andas normalt.
Inte nog med att man ska behöva lukta på andras frukost och känna flåsanden i nacken, man blir dessutom försenad på grund av SJ. Det är jobbigt att inte kunna lita på att tåget verkligen kommer när det ska, utan man ska ständigt behöva gå och vara orolig över att inte komma i tid. Det kan i värsta fall leda till att man missar ett viktigt och kanske avgörande möte och vem är det som får ta konsekvenserna då? Inte är det SJ i alla fall! Det ska väl inte vara meningen att varje dag behöva ta ett tidigare tåg för att SJ inte kan hålla tiderna?!
Jag skulle vilja se dem stå och vänta i flera minusgrader. Om de däremot inte vet om hur det känns så kan jag förklara det. Det börjar lite lätt med att näsan och kinderna blir kalla, sedan vänder kylan riktning och börjar nedifrån med att förfrysa fötterna, sedan upp mot låren, fingrarna och överkroppen. Tillslut är man så stel och kall att man inte ens kan hoppa för att hålla värmen.
Det är alltså inte bara den enskilda människan som ska förbättra sig och tänka på miljön. För de som gör det och faktiskt åker kollektivt riskerar att missa sitt möte. Detta kan vara en anledning till att personer faktiskt tar cykeln eller bilen, för de vet då att de kommer fram i tid och behöver inte stå ut med stanken av illaluktande kaviar.
!
!
Inlägg (RSS)