Det finns inte så mycket att skriva om på hästfronten mer än att jag åker ut till stallet och mockar som vanligt. I förra inlägget skrev jag om skolan och att pluggandet tar mycket tid, därför tänkte jag nu passa på att ”publicera” min krönika. Jag har skrivit den på textlektionerna i skolan och hopppas nu på bra kritik, men å andra sidan… all kritik är bra!

Glöm svett- och kaviarrälsen – Ta cykeln

Det pratas ständigt om miljön och att människan måste ta sitt ansvar och börja handla miljövänligare, men jag anser dock att den största förändringen måste göras hos de större företagen. För om inte de ändrar sig, kan inte resten göra det.

SJ är ett av de större företagen som har monopol över tågen och det drar de nytta av, för de vet att de ständigt kommer att ha folk i vagnarna oavsett om tåget är försenat eller tåget blir inställt. Det är så arrogant och jag får intrycket av att de inte bryr sig, för problemen återkommer hela tiden med korta mellanrum. Vad jag inte förstår är hur de varje år beter sig som blondiner och aldrig är förberedda på att det kan snöa under vintern. Till och med ett litet barn kan förutspå en sådan enkel sak. Det är som att det varje år kommer som en överraskning, som; ”oj, det snöade visst” och tåget blir då försenat. Ursäkta, men hur dum får man vara?

Sedan blir jag riktigt förbannad på att de efter en försening har mage att gå runt och fråga efter biljetten. Vad tänker de med? Kvinnorna trippar fram i gångarna på sina irriterande klackar och ler brett när de ber om biljetten, men vem tror de att de är? Tror de att de ska kunna ta bort irritationen med ett fejkat brett leende?!

Ilskan bara växer så man riktigt känner hur det bubblar i hela kroppen. Först en försening, sedan är tåget för kort så människor står som packade sillar, likt ett tåg på väg mot Auswitch, och så kommer de och ber om att få se biljetten, hur har de mage att göra något sådant? En sådan resa ska vara gratis, för det är inte särskilt trevligt att stå tätt intill en skäggig, gammal, oduschad gubbe och andas in hans kroppsvätskor. Det riktigt sticker i näsan och man blir alldeles tårögd av stanken och inte nog med det, man ska även behöva känna lukten av kaviar från gubbens mun. Det luktar likt surströmming då han hostar och harklar sig, han riktigt tar i från magen. Jag hatar fisk och allt som har med fisk att göra och det är ännu värre att behöva stå och andas in stanken från en annan person, under en hel tågresa. Det är verkligen inte vad jag betalat för och om så varit fallet hade jag gått till en fiskaffär. SJ kanske borde börja med att hänga gasmasker i taket så att deras passagerare kan andas normalt.

Inte nog med att man ska behöva lukta på andras frukost och känna flåsanden i nacken, man blir dessutom försenad på grund av SJ. Det är jobbigt att inte kunna lita på att tåget verkligen kommer när det ska, utan man ska ständigt behöva gå och vara orolig över att inte komma i tid. Det kan i värsta fall leda till att man missar ett viktigt och kanske avgörande möte och vem är det som får ta konsekvenserna då? Inte är det SJ i alla fall! Det ska väl inte vara meningen att varje dag behöva ta ett tidigare tåg för att SJ inte kan hålla tiderna?!

Jag skulle vilja se dem stå och vänta i flera minusgrader. Om de däremot inte vet om hur det känns så kan jag förklara det. Det börjar lite lätt med att näsan och kinderna blir kalla, sedan vänder kylan riktning och börjar nedifrån med att förfrysa fötterna, sedan upp mot låren, fingrarna och överkroppen. Tillslut är man så stel och kall att man inte ens kan hoppa för att hålla värmen.

Det är alltså inte bara den enskilda människan som ska förbättra sig och tänka på miljön. För de som gör det och faktiskt åker kollektivt riskerar att missa sitt möte. Detta kan vara en anledning till att personer faktiskt tar cykeln eller bilen, för de vet då att de kommer fram i tid och behöver inte stå ut med stanken av illaluktande kaviar. 

Nu var det ett tag sen jag skrev, men det finns tyvärr inte så mycket att skriva om, som har med min ridning att göra. Lassito är, som ni vet genom mammas blogg, återigen ”halt”. Det är så tråkigt och jag ledsnar på att det alltid ska behöva vara något fel på honom. Så fort vi har kommit igång med träningen ska något nytt hända och känslan jag får då är att han kanske inte klarar av ”långvarig träning”. Jag börjar förstå mammas teori och kan hålla med henne om att Lassito måste ha någon kronisk skada, som inte vill ge sig.
Eftersom mamma i princip redan har skrivit och förklarat det mesta om Lassito och hans skador ska jag bespara er mödan att behöva läsa om det igen!

Lassito på Strömsholm

Förutom ängeln Lassito har jag ju guldpollen Excellent Golden Bell, som jag försöker tillbringa tid med varje helg genom att gå ut och gå. Promenaderna bjuder oftast på en mängd överraskningar då Excellent ständigt kommer med nya trix och knep för att komma undan träningen. Han har börjat komma in i testperioden och har absolut börjat hingsta till sig.

En sak som han alltid gör är att testa om jag tillåter honom att gå förbi mig, när vi exempelvis går längs en väg. Man riktigt känner hur han smyger upp på sidan och jag får syn på mulen i ögonvrån. sagta, sagta blir mulen allt synligare och då stannar jag till. Med ens tvärstannar Excellent och ser på mig med sina bruna, förvirrade och oskyldiga ögon; ”Va… vad har jag gjort…?”. Man kan inte göra annat än att skratta åt honom, men jag anser att dessa regler är ytters viktiga då jag inte vill ha en hingst som springer över mig i framtiden. Jag vill inte ha en hingst som bestämmer över mig!
Det bästa tipset jag kan ge till dem som har föl eller unghästar är hantering, hantering och återigen hantering!!! Det ger så mycket och gör jobbet så mycket enklare när det sedan kommer till inridningen och allt annat.

Mamma Shim och Excellent - Tänk att han varit så liten...

Det är lite dåligt av mig att säga att jag inte har någon häst alls att rida, för det har jag. Jag får rida Marias häst Classie hur mycket jag vill. Hon är så känslig och har så fina gångarter så jag rider henne mer än gärna, men skolan tar dessvärre mycket tid. Mina veckodagar ser i princip ut som sådana; Skola, stallet, plugg, sova… och så börjar det om. Medan jag på helgerna i och för sig hinner göra en del annat så går ändå en del tid till att försöka trycka in lite plugg, för att hinna med deadlines. Jag läser andra året på medieprogrammet i Eskilstuna vilket gör att det är mycket skrivarbete, men det passar mig som handen i handsken. Fick nyligen MVG i textkommunikation A, vilket är jätte, jätte kul!!! 

Nej, nu får det vara nog med skrivandet för idag, men jag hoppas att det kommer komma fler inlägg från mig tack vare denna nya blogg som jag kan skriva i själv, utan att behöva be mamma om hjälp!
Ha det så bra och ta hand om varandra!