Arkiv för februari 2009

Hundträningen går vidare med Diva och jag tränar på precis ALLT och överallt, och då menar jag givetvis vardagslydnaden. Jag har gått tillbaka till min gamla träning, den träningsmetod som jag egentligen tror mest på. Att ignorera felbeteenden och uppmuntra, och belöna det som är rätt!

Det här med pipskriket har varit frustrerande och är väl det fortfarande, men nu bryr jag mig inte lika mycket att hon håller på och låter. Pipskriker Diva så ignorar jag henne och är hon tyst får hon belöning i form av beröm. Det blir mest bara ”bra” och ”duktig” vilket är en jätte stor belöning för Diva. Att belöna med en leksak eller klapp eller något annat för ”roligt” skulle bara höja henne och framkalla ännu mer pipskrik. Det blir precis samma resultat när jag säger ”tyst”, ryter, gormar eller går på mer fysiskt på henne. Det höjer henne över trädtopparna och jag får en superfrustrerad Diva som det sedan tar ett bra tag att för mig att ”plocka ner” och ”packa ihop” igen.

På lydnadsplan är det däremot bendebollen som gäller, som belöning. I början av träningen går det ut på att jag vill höja henne så mycket jag kan, och genom det få ur henne så mycket stress som bara är möjligt. Där står jag och slänger bendebollen, Diva kommer tillbaka med den till mig, jag slänger iväg bendebollen och hon kommer tillbaka … och sådär håller vi på. Ingen kamp för det skapar bara att Diva kommer i fel ”fack”. För samtidigt som jag vill få ur henne en massa ”fel” energi eller lägga om energin på rätt ställe, så vill jag också få till samarbetet oss emellan. Då är komma till mig och ge mig bollen mer rätt då det får oss att arbeta ”tillsammans”, och inte var och en för sig där vi båda kampar om rätten till bollen.  Jag hoppas ni förstår vad jag menar för det är inte helt enkelt att förklara det jag känner kroppen och få de tankar jag har i huvudet till att bli ord !

Efter jag har gjort så här ett tag så börjar jag träna fritt följ. Då har jag en superfokuserad Diva som följer mig perfekt vid min vänstra sida. När hon gör ”rätt”, så belönas hon med Bendebollen. Gör hon ”fel” fortsätter jag bara min träning tills det blir ”rätt” utan pip, och då belöning. All min träning går ut på att belöna det som jag vill ha. Däremot inte skrivet att jag aldrig säger NEJ, för det har ingenting med att nolla felbeteenden i moment i min träning eller pip i vardagen/träning att göra. Ett NEJ är alltid ett NEJ och jag älskar det ordet likaså mina hundar, som vet genom att de ibland får ett NEJ, vilka ramar det har att hålla sig inom.

Nu var det ett bra tag sedan som jag skrev här. Det har varit så mycket och tiden  har inte riktigt räckt till. Den blogg som är prio ett är blancksbloggen av förklarliga skäl.

Idag har jag och odjuren haft en underbart härlig långpromenad på en timme i solen. Vi gick den ute vid Egalla där Excellent står med sin mamma. Vi utgår alltid från stallet och går en längre runda eller en lite kortare, och idag tog vi då den längre, och så avslutar vi den hos Excellent igen. När vi idag återigen var hos Excellent så hade det hunnit bli lunchtid, så strax efter oss kom ”snoriga” Rickard dit med kaffe, smörgås och kaka. Där satt vi sedan och mumsade fika tillsammans i solen alla fyra. Mittemot på andra sidan staketet stod vår ”bäbis” kille och tittade på med sina hästkompisar.

Gwen hade fullt upp med att valla Excellent och Invicta där dem stod och tittade på oss.

Diva satt i solen vid oss och småslumrade i solen. Hon riktigt njöt där hon satt i värmen och tittade på ”tokan” Gwen som vallade omkring framför henne. Inte en min och inte ett ljud från Diva, utan hon bara satt där och mådde bra .

Diva myser i solen... och hon är INTE på smällen utan hon löper... och kanske behöver damen få liiite mindre att äta framöver

Cool tjej

Cool tjej

Tog en långpromenad idag på över en timme. Det var underbart och jag njöt av varje sekund. Kunde inte låta bli att träna fritt följ med Diva lite här och där medan Gwen var upptagen med att ”läsa” världsnyheterna. Gwen håller sig nämligen inte i närheten av mig utan hon gör stora lovar en bra bit ifrån mig och Diva. Vilket innebär att hon verkligen ”lusläser” hela världens nyheter i alla tidningar hon kan hitta.

Fritt följ utan pipskrik och trängning, men jag hade ingen bendeboll med mig så det fick bli min fårskinnsvante som belöning istället. Alla sätt är bra utom de dåliga, eller hur?

Tränade ligg också på alla omöjliga och möjliga platser. Det ska bli mer spontanträning nu för Divas del, och jag har börjat lite smått när vi är hemma, inne.

Jag har hunnit med att baka matbröd med sesamfrön i och på, idag också. På lördag ska jag bjuda på dem som tilltugg till de fyra olika sorters pajerna, som jag bakar/lagar till samma dag. Vi får väl se om receptet till matrödet eventuellt kan dyka upp i blancksbloggen, www.blancksbloggen.se någon dag… .

Härlig snöbild

Den här helgen har varit fullspäckad med superroliga saker och en är att jag tränat IPO både lördagen och söndagen. Vi har också sett bra träning. En annan är att jag och Rickard spelat guitarhero måååånga och långa timmar under lördagskvällen… och vi hann till och med, med en dart innan vi la igen våra blå och pissgula. En mycket lyckad och dundertrevlig helg alltså!!!

Lydnaden på lördagen med Diva gick som på räls och det kändes verkligen så bra. Däremot gick apporteringen sisådär och jag kände en aning frustration. Skyddet hoppade vi över då det var väldigt halt och jag ville inte riskera att Diva som är en hopp och studsjärka skulle sträcka sig.

Söndagen gick lydnaden lite sämre och jag var mycket mer ofokuserad och lättretlig. Det smittade givetvis av sig på Diva, men i det stora hela gick det bra. Apporteringen gick däremot dunderbra och vi tog ett stort kliv framåt. Jag kom också på hur jag ska gå vidare, vilket i sig är stort för mig. Nu har jag lite ”koll” så att säga, och jag har lagt upp en egen strategi på hur jag vill att det ska se ut när vi är färdiga och vägen dit är rätt så kristallklar.

Vi hade en väldigt trevlig fikastund med det glada Åkerstränargänget  och sedan var det dags för skydd. Idag bestämde jag mig för att testa köra Diva i skyddet, då den ”fläck” vi höll till på var islös. Det var pip och skrik och bråk och tjiv innan vi ens hunnit in på plan. När jag och Diva kom fram till platsen där jag skulle sätta ner henne för att invänta vad Figge hade att säga, så var det störtomöjligt att få till någon vettig konversation då Diva sjöng för full hals. Trots den höga tonart som Diva bestämt sig för att ligga på i sin allt utom underbara sång, så förstod jag vad Figge ville. Figge i skul, jag sätter Diva ner, och hon är tyst vilket i sig är en stor bedrift och så underbart, för i just det här momentet av skyddet är hon verkligen tyst, fullt fokuserad på mig och inväntar kommando. Jag ber Figge komma ut ur skul och kommenderar ”pass på”. Sedan det vi tränade på under passet var bytesretning, en början till bevakning och bett efter det. I det stora hela var jag ändå nöjd med Diva. Hon har ett fullgott bett och biter så snyggt. Jag kan alltid komma innanför hennes skal och nå henne. Hon lyssnar alltid på mig när hon sitter vid min sida och har alltid full fokus på mig när vi väl är på plan. Jag kan beordra henne att sitta och vänta när jag lämnar ärm till Figge. Sedan kommer jag tillbaka till henne, ställer mig vid hennes högra sida, andas djupa och lugnande andetag medan Diva är tyst och har blicken hela tiden på mig. Plockar sedan upp mina två koppel, väntar på att Diva ska vara på sin yttersta fokusering, och säger det jag ska till Figge och sedan ”pass på”. Det här att kunna ta den här tiden med att få andas ut är det allra viktigaste momentet för mig själv. Där hittar jag mitt inre lugn och där får jag ordning på mina känslor som sedan gör att jag får ett bra träningspass med min underbara träningskompis, Diva  .

När jag kom tillbaka till bilen så gjorde Diva någonting som hon aldrig tidigare gjort. Hon hade kvar ärmen i munnen när jag sa sitt vid bilen. Där satt min lilla råttunge med en stor ärm i hela käften och såg sådär underbart nöjd ut som bara en schäfer kan göra. Där skulle jag sedan givetvis ha stått och väntat ut henne tills hon själv valde att ”spotta ut” ärmen, men det gjorde jag då inte. Utan ovetandes om det korrekta beteendet för en matte i denna situationen så kommenderade jag ”stilla”, och ”plopp” åkte ärmen ut från Divas mun. Jag är i alla fall så nöjd med henne ändå fast det var tusen miljoner känslor i min mage efter det här träningspasset. Figge och Kattis gav mig sååå många och bra tips, som vi ska börja använda oss av nästa träningspass. Ett av dem är att vi ska lära mig och Diva att ”rondera”, och det ska bli superspännande ;0) !

Min Diva som tagit hela mitt hjärta...